Idag visade termometern -10 grader när det var dags för mig att ge mig ut på långpass. Jag brukar ha som regel, pga min astma, att inte springa när det är kallare än -5 grader men då det var sol och vindstilla bestämde jag mig ändå att sticka ut.

Visst kändes det i luftrören men inte som det skulle ha gjort för några år sen när jag medicinerade fel och inte var lika tränad som jag är idag.

För mig är det en stor morot att jag blivit så pass bra i min astma dels pga bättre medicinering och men mycket beroende på den bättre kondisen.

Det var vackert och lugnt när jag sprang längs havet på den gamla banvallen (ja, det var järnvägsspår där en gång i tiden och vilken vacker resa det måste varit in the good old days att åka Säröbanan) och jag lyckades hålla ett bra tempo. Inte så många löpare såg jag utan mest rullskidåkare. En del som rullade på bra och en del som jag sprang om :-)

Passet slutade på 25,39 km (!) och det tycker jag är långt. Och det kommer nog inte att toppas i år av något längre pass för nu ska jag dra ner på distansen för nu är det tävling som hägrar på Nyårsafton.

Om man ser till de pass som jag kommer att komma ihåg i år (förutom de tävlingar jag deltagit i) så kommer jag inte glömma detta långa passet. Inte heller mitt 10 km pass för två veckor sen. Det var min snabbaste tid någonsin på den distansen. Och inte heller kommer jag att glömma tusingarna i våras när det haglade mig rätt i ansiktet så att jag hade RIVSÅR i ansiktet efteråt...

Over and out for today!

/Eva