De senaste veckorna har jag haft förmånen och turen att kunna springa mina långpass tillsammans med min väninna Lena.

Denna helgen lyckades vi inte hitta en tid som passade båda, tyvärr.

Det är inte kul att springa själv när man vant sig vid att kunna prata och konversera så att tiden går fortare.

Min hjälp tidigare när jag sprungit själv har varit att springa med musik, dvs min I-pod som jag laddat med musik och tagit fram spellistor med musik som passar till löpning. Men jag glömde kolla igår att den var laddad så när jag satte på den i bilen på väg till Skatås såg jag att den inte skulle klara ett långpass.

Så idag blev det verkligen att löpa med sig själv, endast naturen som sällskap... 

Jag fick mig i alla fall två skratt idag i samband med passet: ett under passet när jag hör hur två killar som promenerar framför mig säger till varandra: "Nu är det din tur att gissa, tjej eller kille?" Jag hör sedan hur en av dem säger: "Definitivt en kille". Och strax efter att jag passerat dem hör jag: "Nej, det var en TJEJ!" - hur ska jag tolka det? Positivit eller negativt - idag väljer jag att med ett skratt ta det som positivt! Och det måste vara en kul lek att gissa kön på en löpare som kommer bakifrån enbart genom att lyssna på flåset och steget, hehe.

Nästa skratt kom när jag satt i bilen igen. Min man David berättar vad sonen sagt till sin pappa när han såg mig komma springande emot dem där de satt och väntade på mig i bilen: "Nej, det där är inte Mamma, hon har inte så smala ben".

Precis som incidenten med killarna så kan detta tolkas på olika sätt - idag väljer jag att med ett skratt ta det som positivt!

Glad Lucia!

/Eva