Förra året blev det en del långpass med min väninna Lena och det var ett pass jag alltid såg framemot. Men det sista har Lena varit skadad och således har jag fått springa mina långpass själv :-(

Nu är Lena på bättringsvägen och idag var första passet på länge som vi kunde springa ihop. Lena avvek dock strax efter första varvet på 8:an då hon inte ska "fresta på" för mycket nu när hon äntligen är bättre.

Vi sprang på bra och det kändes som om vi sprang fortare än vi gjorde. Kan bero på att vi hela tiden pratade och att detta gör att ansträngningsgraden åkte lite i höjden :-)

Tack Lena för ett bra pass och de sista 7 km var inte lika trevliga när jag fick springa dem själv :-(  Men snart är du "på banan" igen (och säkert om mig, hehehe) och då blir det mer löpning ihop på olika sätt!

/Eva